Hugo Mårdh – som arbetat tillsammans med Anna under nio månader och imponerat med sin klarsyn, mognad och ambition – återvänder till kontoret som podcastgäst. 

Hugo berättar att han ställde samma fråga som behandlas här i podcasten vid middagsbordet kvällen innan. Frågan bröt definitivt stämningen, men så småningom kom svaren – olika beroende på ålder och erfarenheter.

Samtalet här kommer in på hierarkier, maktbalanser, att känna frihet och att vara ”in it together”.

Vi frågar oss hur långt tilliten räcker. Anna har en nedslående anekdot. Hugo balanserar upp med sina upplevelser just nu. Om man tycker olika; kan man mötas som jämlikar på mitten?

Anna beskriver en av kärnprocesserna för Sustain Change och varför den bär mycket längre än det gamla sättet att leda. Hugo påminns om en historia om en omorganisation, som trots krock slutade ok. 

Samtalet glider över på drivkrafter och att de kan skilja sig åt utan att någon har fel. För det kan väl inte vara fel med effektivitetskrav, policys och arbetsbeskrivningar? Eller funkar det bättre att tala om det gemensamma uppdraget? 

Hur tänker Hugos generation? Vart är vi på väg? Hugo berättar om sina ljusa erfarenheter från start up-världen. 

Mats frågar om Hugo vill vara chef någon gång. Hugo involverar sin partner i svaret och talar om öppenhet och motstånd. Det blir djupt om mognad och kärlek.

Behövs det olika chefer i olika stadier, kanske? Får någon vara auktoritär? Behövs en filosof?

När möts må-bra-index och de goda resultaten? Policys eller värderingar? Måste man få skit under naglarna? Räcker det att behandla symtom? Hur komma åt sanningarna?

Anna berättar om sin plan för Hugo och avslutar med att fråga vad Hugo tyckte om Sustain Changes förändringsledarprogram.

Hugos svar kunde knappast vara bättre. Kanske borde du också gå utbildningen och bli förändringsregissör?