Jag är stolt entreprenör och stolt trebarnsmamma. Jag vill inte välja, men jag får inte ihop det! Ständiga känslan av att inte räcka till, inte göra bra nog. Varken på jobbet eller hemma. Och att ha tid för mig själv känns som en utopi. Något som ständigt blir bortprioriterat. I bästa fall lyckas jag avsätta tid till någon form av motion. Och störst sannolikhet att det blir av är om jag passar på medan något av barnen tränar.
Ibland tänker jag att “ja, ja, det är som med skomakarens barn”. Att jag som startat Sustain You har gjort det för att jag själv behöver det. Men jag vet att jag inte är ensam. Många med mig står trötta och med överfulla, brinnande huvuden vid köksbänken och lagar middag. I den stunden är det enda jag vill att gå in i sovrummet och stänga dörren om mig.
Min slutsats är att det handlar om ett systemfel. Ett fel som vi inte pratar om, men som påverkar oss alla. Systemfelet beror dessutom delvis på den ökade jämställdheten, där både kvinnor och män idag har samma möjligheter och förväntansbilder. Det är ju i grunden är en mycket positiv utveckling, så man kanske inte ska klaga…?
Idag fokuserar jämställdhetsdebatten på de delarna där det ännu inte är helt jämlikt. På att det behövs kvotering in i styrelser, till exempel. Men få pratar om priset för jämställdheten. Priset vi alla betalar för att alla vuxna ska jobba heltid. Vem ska då ta hand om hem, familj och sociala relationer? Och hur i hela friden ska man dessutom kunna leva efter sin egen dygnsrytm.
Lösningen handlar inte om att kvinnor ska gå tillbaka hem till spisen, förstås. Jag tror att båda parter behöver gå ner i arbetstid. Vi behöver vara realister och inse vikten av att också ägna tid åt våra relationer och vår psykiska och biologiska hälsa. Och inse att det behöver finnas tid för det. Så att jag och andra slipper stå med tårarna rinnande ner för kinden när kvällsmaten ska lagas. Ja, och helst ska den ju lagas från grunden…
